I hjärtat av Brightwood, höljt i den eviga dimman som dansar mellan uråldriga, viskande träd, står värdshuset med den grönskande slöjan. Denna boning av värme och andrum har inte alltid varit den välkomnande tillflyktsort som den är känd för att vara idag. För århundraden sedan, där nu grunden till värdshuset ligger, fanns det en helig lund, hem för Sylvan-vakterna, eteriska varelser som bevarade skogens hemligheter och kommunicerade med naturens andar.
Berättelsen börjar med Eolanthe, en välvillig häxa från skogslandet, som, driven av en vision, försökte överbrygga människornas riken och de mystiska invånarna i Brightwood. Hon föreställde sig en fristad där trötta resenärer kunde vila och där historier och visdom från den gamla världen kunde utbytas. Med respekt och ritualer sökte hon Sylvanväktarnas välsignelse för att förvandla en del av deras heliga lund till en sådan plats. Väktarna, rörda av Eolanthes rena hjärta och hennes vördnad för allt liv, gick med på det och gav henne ett enda frö genomsyrat av deras uråldriga magi.
Eolanthe planterade fröet på en silvermåne, och inför ögonen på de församlade växte fröet till ett vidsträckt värdshus, vars väggar var fulla av lövens viskning, och rummen fylldes av eldflugornas milda sken. Den grönskande slöjans värdshus blev ett slags nexus, en plats där slöjan mellan världarna var tunn och varelser av alla slag kunde finna skydd.
Generationer passerade och värdshuset hamnade i Eolanthes ättlingars vård, som bevarade dess arv och pakten med Sylvan Watchers. Men precis som i världen är fred ofta ett förebud om kaos. En mörk trollkarl, som åtrådde Sylvanväktarnas kraft, försökte göra anspråk på värdshuset med den grönskande slöjan för sin egen. Han utlöste en förbannelse över värdshuset i hopp om att klippa av bandet mellan det och lundens väktare.
Men värdshuset, genomsyrat av århundraden av magi och skyddat av Sylvan Watchers, bar på en egen hemlighet. Den natt då trollkarlen trodde att hans mörka kraft äntligen skulle uppsluka värdshuset, avslöjade den grönskande slöjan sin sanna natur. Själva värdshuset förvandlades, inte till en bastion av skugga som trollkarlen hade föreställt sig, utan till ett kolossalt skyddsträd, vars rötter flätade samman den ondskefulla magikern och renade hans korruption med skogens uråldriga magi.
Inn of the Verdant Veil, nu i sin sannaste form, fortsätter att välkomna resenärer, dess grenar sträcker sig högt upp i himlen, ett bevis på den varaktiga alliansen mellan människans riken och de mystiska krafterna i Brightwood. Och i dess håligheter vakar Sylvanväktarnas andar, tillsammans med Eolanthes väsen, över alla som söker skydd under deras grönskande baldakin. Värdshuset står alltså inte bara som en fristad, utan som en väktare på tröskeln till världarna, en påminnelse om balansen mellan naturens vildmark och mänsklighetens hjärta.