KLANEN: DROZ’KAL
”Lagen är ristad i ådror. Sanningen bultar i varje hjärtslag.”
Inledning: Ur Blodet Kom Viljan
– såsom det reciteras i den första cirkeln av bassängen
Vi, de förvridna men vakna, de märkta men ej brutna, förkunnar detta:
Innan tiden viskade, innan elden föll,
innan de stolta riken reste sig och föll,
fanns pulsen. Fanns ådran. Fanns flödet.
Blodet, som alltid varit, som aldrig sover.
Vi kom från splittring, från röta, från nederlag.
Vi sökte skugga, men fann inte mörker –
vi fann Blodet, djupt i bergets sår.
Det viskade ej först. Det väntade.
Och när kristallen sjöng, var det inte den vi hörde.
Nej – det var flödet under flödet, strömmen i ådrans djup.
Blodets sång.
Blodet är vårt ursprung, vår väg, vår domare.
Det ger ej nåd, men det ger sanning.
Det bär våra minnen, våra synder, våra löften.
I varje droppe finns den första vilja –
och i varje spilld droppe föds en ny.
Vi är Droz’Kal – Blodets barn, födda i mörker, drivna av viljan.
Vi bär ben som sköld. Vi ristar vår tro i kött.
Vi dricker ur våra dödas kärl, och minns genom smaken.
Vi är inte förlorade – vi är förändrade.
Och i förändringen fann vi styrka.
Den svartgröna kristallen viskade, men det var Blodet som svarade.
Vi svarade med sång.
Vi svarade med eld.
Vi svarade med blod.
Kapitel I – Ljusets Lögn
Såsom det förkunnas i den andra cirkeln av bassängen
”Ljuset är lögnen.”
Ljuset smickrar, men visar aldrig hela formen.
Ljuset väljer vad du ska se, och vad du inte får.
Det flödar som sanning men gömmer sin källa –
ett trick av världens svagare folk, de som fruktar sitt inre.
Vi känner inte rädsla i mörkret.
Vi föddes i det. Vi smiddes i det.
Mörker är ärligt. Det döljer inte –
det prövar.
Allt som glänser vill förföra. Allt som bländar vill dölja.
Solen viskar mjuka lögner till dem som vill tro.
Månen speglar tomma drömmar till dem som inte vågar vakna.
Men vi, Droz’Kal, vi bär inte drömmar –
vi bär ben och blod.
Vi bär inte facklor för att känna oss trygga.
Vi lyssnar till klippans viskning,
känner bassängens dimma på vår hud,
och ser i den vad inget öga i ljuset kan.
I mörkret ser vi klart – där lyser sanningens åder.
För det är där, i tystnaden under stenen,
i blodets rytm genom vårat kött,
som viljan talar utan slöja.
Sanningen är inte ord – den är känsla. Tryck. Smak.
Och mörkret är dess mun.
Ingen Droz’Kal söker solen. Vi bär vårt mörker med stolthet.
Att söka ljuset är att lämna sin plats.
Att lämna sin plats är att förlora sitt blod.
Att förlora sitt blod… är att dö ensam.
Den som tänder ett onödigt ljus förlorar sin plats.
Och må den som förlorar sin plats
bära sin skam i tystnad,
klädd i släckt eld och vit aska,
tills blodet åter känner igen dem –
eller förkastar dem.
Kapitel II – Viljans Ström
Såsom det viskas vid den tredje cirkeln av bassängen
”Blod är vilja.”
Allt som lever bär blod.
Men allt som blöder är inte levande.
För blodet i sig är inte nog – det måste vilja.
Vilja att brinna.
Vilja att offra.
Vilja att binda sig till något större än köttet.
När vi blöder för klanen,
blöder vi för den första viljan –
den som väckte stenen,
den som reste bassängen,
den som krossade rädslan.
Varje droppe blod bär en röst.
En mors sång till sitt ofödda barn.
En krigares skrik i dödsögonblicket.
En mystikers bön i ensam tystnad.
Allt det bärs i blodet – och förs vidare, droppe för droppe.
Blodet minns, viskar, kallar.
Och vi lyssnar, inte med örat, utan med märgen.
När bassängen ryker och röken blir tät –
då talar viljan.
Den som vågar höra, kan forma framtid.
Den som vägrar, får tystnad och glömska.
När du offrar, talar du. När du blöder, lyssnar du.
Låt din dolk vara ärlig.
Låt din puls vara ren.
Den som ljuger i offer, förlorar sin röst för alltid.
Den som aldrig blöder har inget att säga.
Så står det ristat i bassängens kant:
”Den tysta lever kort. Den tomma dör långsamt.”
Vid bassängens rand skall du knäfalla.
Häll ditt blod, och låt kristallstoftet bära ditt bud.
Om dimman stiger, är du hörd.
Och om dimman inte stiger –
är det inte bassängen som vägrar dig.
Det är blodet själv som tiger.
Kapitel III – Enhet i Rötan
Såsom det nynnas i fjärde cirkeln, i skuggornas skålrum
”Ingen Droz’Kal står ensam.”
Vi föds i klan. Vi andas som klan. Vi dör för klanen.
Det är vår väg, vår styrka, vår förbannelse.
De som föll i öknens yta – de föll ensamma.
De som överlevde – det var vi.
Vi, som band våra ådror samman.
Vi, som blandade vårt blod och blev något nytt.
Vi är nischer i samma flod, skärvor av samma kristall.
Ingen sten är hel utan sprickor.
Ingen bassäng rinner utan sår i berget.
Vi är delade – men vi rör oss som ett.
Den starkaste Droz’Kal bär den svagastes namn på benet.
Den äldste viskar den yngstes sång när dimman stiger.
När en sviker, spricker helheten.
När en kämpar, bär vi alla hugg.
Förräderi är röta. Och röta sprider sig.
Den som sviker klanen förlorar sin form, sin själ.
Endast genom rensning kan helheten åter andas.
Vi hugger inte för hat – vi hugger för överlevnad.
Märk din rustning med släktingens ben.
Ett brott utan ben är ett tomt skal.
Bär de fallnas skärvor med stolthet –
och låt deras styrka eka i ditt nästa slag.
Skriv din tillhörighet i köttets språk.
Låt ingen tveka vem du tillhör.
Skarvarna i ditt skinn, färgen i ditt blod,
mönstren på dina tänder – allt ska tala:
”Jag är Droz’Kal. Jag bär många, inte bara mig själv.”
Förrädare löses i blod – återförs till bassängen.
Inte för att renas.
Inte för att förlåtas.
Utan för att deras vilja inte ska gå till spill.
Blodet är dyrbart – även förrädares.
Vi återför det till dimman, så att rösten en dag kan tala rätt.
Kapitel IV – Barnets Blod
Såsom det viskas i den femte cirkeln, under bassängens barnkammare
”Ett barn som inte prövats är bara skugga utan form.”
Vi föder inte barn – vi formar dem.
Ett barn föds blint för viljan, tomt på syfte.
Det är inte genom modersmjölk det blir Droz’Kal –
utan genom mörker, smärta, och blodets första viskning.
Barnet föds stumt, för att höra innan det talar.
Tystnaden i de första åren låter blodet tala först.
Ord är farliga innan hjärtat lärt sig lyssna.
Ett skrik i förtid skär av tråden till viskningen.
Rauklingen lär sig skuggans beröring innan den lär namn.
Vid sexårsriten sänks barnet i bassängens kalla rand.
Där lär det sig att känna – inte se.
Att höra – inte förstå.
Det som återvänder bär tystnaden med sig som en mantel.
Gråtblodet får smaka eld innan det känner trygghet.
Mellan år sju och tolv bär de lågorna i händerna,
går genom aska, jagar ensam under nattens sandvind.
De lär sig slåss – inte för ära, utan för överlevnad.
De spionerar. De svälter. De sviker – och lär av det.
Den Slöjebrutne bär sin första tatuering i smärta – inte för att minnas, utan för att förbindas.
Vid tretton års natt, efter blodsången,
bränns deras första märke i huden –
en symbol för linje, vilja, och tillhörighet.
Därefter väljer de sin väg:
🩸 Krigare – för ben och svärd
🧬 Mystiker – för bassäng och kodex
🔮 Väktarlärling – för råd, hemligheter och drömmars tolkning
Blodet vägleder – inte blodsband.
Ingen får väg för att den föddes i den.
Blodet i bassängen mäter hjärta, inte namn.
Kapitel V – Prästinnans Viska
Såsom det blöts av tungan i sjätte cirkeln, där rösten kvävs till helighet
”Den som talar för mycket, kväver blodets stämma.”
I skuggan där bassängen aldrig ryker,
där dimman är tunn som en suck –
där bor hon. Hon som inte säger sitt namn.
Hon, som alla kallar Prästinnan.
Inte för att hon leder,
men för att hon lyssnar bättre än någon levande.
Prästinnan – hon som inte talar, men vars viskningar genomborrar ben.
Hennes röst bärs inte av luft,
utan av nerv. Av darrningar i bassängens yta.
När hon talar rör sig inte munnen –
men alla närvarande hör.
Inte med örat. Med ryggmärgen.
Hon för blodets flöde till orden, och orden till blod.
Hennes händer skär, men dödar inte.
Hennes blick visar inte känsla, men väcker förståelse.
När hon ristar symboler i kött,
talar hon ur kodexens djupaste cirklar.
Symbolerna brinner i veckor.
Lyssna till henne i tystnaden.
När rösten tystnat, och hjärtat bultar högt,
då är hon där.
När du blöder men ännu inte vet varför,
då är hon där.
När bassängen kallar men inte svarar –
då är det hennes vilja du prövas inför.
Ställ inga frågor – blodet svarar dem du inte yttrar.
Det är ett av kodexens äldsta bud.
Den som frågar högt får svar som splittrar.
Men den som låter frågan gro i blodet
ska en dag vakna med svaret bränt i dröm och märke.
Hon talar för bassängen. Hon väver blodets tråd. Hon minns det som glömts.
Hon är inte ledaren.
Hon är rösten som ledaren fruktar.
Kapitel VI – De Tre Offren
Såsom det droppar i den sjunde cirkeln, där sten möter åder
”Att ge blod är att tala. Men den som offrar rätt, får svar.”
Alla Droz’Kal känner blodets hunger.
Men få vet vilken sorts blod som stillar den.
Det räcker inte att blöda.
Det måste ske med vilja, i rätt ordning, och med rätt syfte.
Därför har bassängen tre cirklar –
och varje cirkel kräver sitt offer.
I. Förfluten vilja – blod från de gamla
Först skall du offra ur blodslinjen.
En droppe från en fader, en moder, ett syskon,
eller ett benfragment doppat i salt och eld.
Detta blod bär minnen – det rör bassängens yta som viskningar.
Det är vår rot. Det binder oss bakåt.
”Den som glömmer sitt ursprung, tappar sin styrka.”
II. Levande styrka – blod från det egna hjärtat
Nästa offer kommer från dig.
Inte en rispa – en skärning nära hjärtat,
där pulsen är starkast och mest sårbar.
Detta är viljans bevis. Det visar att du inte söker för andras skull –
utan för att Blodet självt kallat dig.
”Att offra sin styrka är att vända svaghet till makt.”
III. Framtida löfte – blod från nästa generation
Den sista cirkeln kräver löftet.
Blod från ett ännu ofött barn,
eller från ett barn du ansvarar för.
Det är inte ett dödande offer –
det är ett märke. Ett löfte.
Att deras liv binds till det val du gör.
”Viljan bärs vidare. Inget beslut är bara ditt.”
Dessa tre blandas i bassängen. Där formas svaret.
Om dimman stiger grön, är bassängen nöjd.
Om den stiger svart, väntar något gömt.
Om ingen dimma stiger – då tiger Blodet.
Och tystnaden är svaret du förtjänar.
Kapitel VII – För de Utvalda
Såsom det ristas i tystnad på bassängens innersta vägg
”Inte alla hör. Inte alla ska höra. Men de som hör – bär oss alla.”
Bland tusen röster hörs ibland en viskning tydligare än de andra.
En Droz’Kal, kallad inte av sin linje, sin styrka, sin väg –
utan av Blodet självt.
De kallas inte högt. Deras namn sjungs inte.
Men deras närvaro tystar sal. Deras ögon bär bassängens glans.
Deras viljor har prövats, brutits och byggts om –
inte av prästinnan, inte av rådet, utan av den formlösa kraft vi dyrkar.
De som kallas Viskare
”De blöder djupare. Deras drömmar är rituella.”
En Viskare är ingen härskare.
De ger inga order – de visar vägen genom sin blotta närvaro.
När blodet kräver ett svar,
när bassängen sjuder utan fråga –
då är det Viskaren som stiger fram.
Tecken på den Utvalde
För att en Viskare ska erkännas av bassängen krävs tre tecken:
- Tre gånger hörd
– Bassängen har lyft dimma tre gånger i deras närvaro.
– Tre gånger har de bett om svar och fått det. - Oförbränt blod
– Deras blod mörknar aldrig i riten.
– Det kokar inte, det vissnar inte.
– Det bär fortfarande minnet av alla tre cirklar. - Benens vittne
– De bär tre benfragment från tre döda viljor:
en frände, en fiende, och en främling.
– Detta visar att de hör samman med hela flödet – inte bara sin egen linje.
Må Viskaren aldrig dö ensam. Må bassängen alltid viska tillbaka.
Må deras blod blandas med vårt, så länge klanen blöder.
Blodets Kodex slutar inte här. Det vilar. Det lyssnar. Och när nästa droppe faller, öppnas dess nästa cirkel…
Tolkning av Blodets Kodex
Av Eldrin Vasenth, inkvarterad lingvist och kulturspecialist vid Arkivkamrarna i Silverspires
”Kodexen är varken en lagtext, en helig skrift eller en samling myter. Den är ett verktyg för överlevnad i mörker – och ett kall från en levande kraft de själva inte fullt förstår.”
Vad Blodet egentligen är
Kodexen hänvisar till Blodet som om det vore en viljestyrd kraft – något som bär minnen, svar, syfte.
Detta kan förstås på tre nivåer:
- Symboliskt – Blodet är klanens samhörighet, dess historia, dess identitet.
- Mystiskt – Blodet är en metafysisk kraft, kanske bunden till den svartgröna kristallen (känd från Thralisforskning).
- Praktiskt – Blodet är ett verktyg för social kontroll, där varje individ förväntas bidra – bokstavligt – till kollektivets styrka.
Ljusets Lögn – Mörkret som rening
Kapitel I upphöjer mörkret inte bara som hem, utan som sanningens fält.
I kontrast till Solens riken där ljus kopplas till klarhet och gudomlighet, menar Droz’Kal att ljus är illusion, mörker är insikt.
Det är ett ideologiskt motstånd mot ytliga värden – makt, ära, skönhet – och en försäkran om att den ”verkliga” styrkan kommer inifrån.
Viljans Ström – Blod som språk
Här kommer kodexens kärna fram: blod är en kanal för vilja.
Offer är inte underkastelse – det är kommunikation.
Det antyder att bassängerna, och kanske kristallerna, fungerar som någon form av blodmagiska resonansverktyg.
Man “talar” med världen genom att blöda rätt, i rätt syfte, med rätt förbindelser.
Enhet i Rötan – Kollektivets disciplin
Kapitel III är nästan militärisk i sin stränghet.
Det säger: den som sviker klanen hotar allas överlevnad.
Man förstår att Droz’Kal inte överlevt genom styrka allena, utan genom strikt kollektivism.
Det här är en överlevnadskod – inte bara tro. Röta sprider sig, och måste skäras ut.
Barnets Blod – Uppfostran genom lidande
Kodexens barnsyn är brutal:
• Inget barn är “oskyldigt”.
• Allt ska testas, märkas och formas.
Det är ett samhälle där rit, smärta och tystnad är fostran, och där vuxenblivandet är en fråga om blodsbekräftelse.
Barn blir inte Droz’Kal – de blir det först när de överlevt kodexens första cirklar.
Prästinnans Viska – Rösten utan röst
Prästinnan är kodexens mest skrämmande figur.
Hon är inte en ledare, men hon är obestridd.
Hennes viskningar tycks vara både bokstavliga och övernaturliga.
Det antyder en förbindelse till något större – antingen ett kollektivt undermedvetet i klanen, eller en faktisk blodbunden kraft som genomströmmar prästerskapet.
De Tre Offren – Blodets geometri
De tre offren – dåtid, nutid, framtid – visar att blodsmagi i Droz’Kal är cyklisk och total.
Man måste offra inte bara sitt eget blod, utan sitt arv och sitt ansvar.
Det gör varje fråga till bassängen till ett existentiellt åtagande.
Det finns inga “små” ritualer i Shar-Mulgar.
Viskaren – Kodexens levande kärna
Den Utvalde i Kapitel VII liknar en profet, shaman eller levande relik.
Men Droz’Kal gör skillnad: Viskaren ger inga direktiv – hen bär närvaro.
Man förstår att klanen inte drivs av vilja uppifrån, utan av viljor som kittlas fram av blodets egen kraft.
Slutsats
Blodets Kodex är lika mycket en spegel för Droz’Kals kultur som det är en religiös text.
Det visar hur en klan i ruiner, förvriden av desperation och mutation, kan bygga en ny världsbild – där smärta är sanning, blod är språk, och mörker är trygghet.
Den är skrämmande. Men den är sammanhängande.
Och i sin logik – vacker, på ett mycket främmande sätt.
Inledning: Ur Blodet Kom Viljan
Vi, de förvridna men vakna, de märkta men ej brutna, förkunnar detta:
Blodet är vårt ursprung, vår väg, vår domare.
Vi är Droz’Kal – Blodets barn, födda i mörker, drivna av viljan.
Den svartgröna kristallen viskade, men det var Blodet som svarade.
Tolkning:
Blodet är här både ursprung och identitet. Kodexen inleds med ett manifest: Droz’Kal ser sig själva som förvandlade, inte förlorade. Det är ett upprättande av egenvärde efter undergång – en ny sorts stolthet som växer ur mutation, förkastelse och överlevnad.
Kapitel I – Ljusets Lögn
”Ljuset är lögnen.”
Allt som glänser vill förföra.
Allt som bländar vill dölja.
I mörkret ser vi klart – där lyser sanningens åder.
Ingen Droz’Kal söker solen.
Vi bär vårt mörker med stolthet.
Den som tänder ett onödigt ljus förlorar sin plats.
Tolkning:
Droz’Kal vänder uppochned på vanlig symbolik. Mörker är sanning. Ljus är lögn.
Detta speglar deras avvisande av civilisationens yta och ljusets ”lockelser”.
De tror att sanning bara finns i prövning, smärta och osäkerhet.
Kodexens första lag är alltså en varning: Ljus korrumperar, mörker renar.
Kapitel II – Viljans Ström
”Blod är vilja.”
Varje droppe blod bär en röst.
Blodet minns, viskar, kallar.
När du offrar, talar du.
När du blöder, lyssnar du.
Den som aldrig blöder har inget att säga.
Vid bassängens rand skall du knäfalla.
Häll ditt blod, och låt kristallstoftet bära ditt bud.
Om dimman stiger, är du hörd.
Tolkning:
Här upphöjs blod till språk – ett levande medium för både vilja och minne.
Att blöda är att tala. Att offra är att skicka en fråga.
Kodexen antyder att Droz’Kals blodsoffer faktiskt får svar via dimma, syner eller förändringar i bassängens färg och vibrationer.
Detta kan vara en form av kollektiv psykisk ritual – eller ett magiskt system byggt på blodresonans. Det är en kraft, men också en dom.
Kapitel III – Enhet i Rötan
”Ingen Droz’Kal står ensam.”
Vi är nischer i samma flod, skärvor av samma kristall.
När en sviker, spricker helheten.
När en kämpar, bär vi alla hugg.
Märk din rustning med släktingens ben.
Skriv din tillhörighet i köttets språk.
Förrädare löses i blod – återförs till bassängen.
Tolkning:
Detta kapitel visar kodexens kollektiva fundament.
Individen är oviktig utan sin plats i helheten.
Att bära släktings ben på kroppen är inte bara tradition – det är en påminnelse om ansvar.
Kroppen blir bokstavligen en karta över relationer och plikter.
Straffet för svek är inte bara död – det är återlösning till kollektivet, genom blodet.
Kapitel IV – Barnets Blod
Barnet föds stumt, för att höra innan det talar.
Rauklingen lär sig skuggans beröring innan den lär namn.
Gråtblodet får smaka eld innan det känner trygghet.
Den Slöjebrutne bär sin första tatuering i smärta –
inte för att minnas, utan för att förbindas.
Tolkning:
Droz’Kal uppfostrar sina barn genom hårda prövningar.
Tystnad, smärta och ensamhet är nyckelsteg i utvecklingen.
Att vara ”stum” i början är symboliskt – det tvingar barnet att först lyssna på det omedvetna, på blodets och mörkrets språk.
Tatueringarna är inte dekoration – de är livstecken, skrivna i kött för att binda individen till helheten. Detta är riter, inte konst.
Kapitel V – Prästinnans Viska
Prästinnan – hon som inte talar,
men vars viskningar genomborrar ben.
Hon för blodets flöde till orden, och orden till blod.
Lyssna till henne i tystnaden.
Ställ inga frågor – blodet svarar dem du inte yttrar.
Tolkning:
Prästinnan är mer än en religiös ledare – hon är ett andligt medium.
Hennes tystnad är ett val: det är blodet som talar genom henne, inte rösten.
Hon förmedlar det som inte bör sägas med ord.
Det antyds också att svaren i Droz’Kal inte kommer av frågorna du vågar ställa, utan av viljan du visar i tysthet.
Prästinnan är med andra ord en spegel för blodets vilja, inte dess förklaring.
Kapitel VI – De Tre Offren
- Förfluten vilja – blod från de gamla.
- Levande styrka – blod från det egna hjärtat.
- Framtida löfte – blod från nästa generation.
Dessa tre blandas i bassängen.
Där formas svaret.
Tolkning:
Detta kapitel handlar om offret i sin helhet – tid, kropp och framtid.
Droz’Kal söker inte offer för att blidka, utan för att förstå.
Blodet från de gamla ger perspektiv. Det egna blodet ger närvaro.
Blod från barn eller ännu ofödda är ett löfte – och en fruktansvärd kraft.
Bassängen fungerar här som ett prövningsorakel: den talar endast när alla tre blodslinjer flödar i samma skål. Detta gör ritualen helig… och farlig.
Kapitel VII – För de Utvalda
Den som blivit hörd tre gånger av bassängen,
vars blod aldrig svartnat i riten,
och som bär ben från frände, fiende och främling –
må denne kallas Viskare,
och föra blodets dom till folket.
Tolkning:
En Viskare är inte en ledare – hen är ett uttolkande verktyg.
Att ha blivit “hörd” innebär att bassängen svarat med dimma, viskning eller vision tre gånger.
Att blodet inte svartnat visar på ren vilja, utan rädsla eller förgiftning.
Ben från tre olika sorters relationer (familj, fiende, främling) representerar en komplett erfarenhetsväv.
Endast då anses någon bära hela folkets spegel, och får tolka blodets dom – inte utifrån önskan, utan insikt.
Blodets Kodex är inte bara en lagbok. Det är en levande urkund.